Dan före dopparedan

Ville mest påminna om att det faktiskt är julafton imorgon. Ifall någon kanske missat det. För mig känns det faktiskt inte så självklart som annars...

Att det inte är snö är väl inget nytt, men hallå, i år har verkligen julkänslan varit = noll. Tillråga på allt kommer jag vakna upp alldeles själv, igen, på julaftonsmorgon för att gå upp och arbeta i ojuliga hemska nordstan bland allt patrask.

Tyck synd om mig.

Trist

Så har man gått och blivit 21.

En enkel logik. För varje år blir man ett år äldre och det blir lite tråkigare varje gång att fylla år. Tio år var nog det roligaste att fylla. Man var fortfarande barn, och då är ju allt som är kul multiplicerat med 2 och hur kul är det inte då att för första gången fylla jämt? Kom ihåg at jag bland annat fick min första absolute dance- skiva med bland annat backstreet boys som jag för tillfället tillbad.

Sen var det 15 som var nästa milstolpe. Då blev man byxmyndig som verkade rätt kul att vara, man fick köra moppe och hyra film alldeles själv. Wow.

16 var också lite kul. Då fick jag mitt första maestrokort som jag kunde nyttja på HM och JC. Det var kul!

17 var inte särskilt kul, men ett år närmre 18. Som man längtade tills man skulle fylla 18...

...och när man fyllde 18 var det inte så mycket mer med det. En rejäl utgång och sen var man trött på krogen. Ok, jag hade väl kanske besökt Honey några gånger innan jag fyllde 18, så för mig och andra gick det väl lite snabbare att tröttna... Men körkortet! DET kommer jag alrig tröttna på. Dagen jag fick gå hem med det, hysteriskt leende, var en av de bästa i mitt liv. Att rösta var kanske inte lika upphetsande. Men man fick en liten känsla av makt (om än en liten).

19 - fulltändigt meningslös. Javisst, ett år närmre 20, men vid det här laget hade jag slutat längte efter mina födelsedagar. Detta skulle dock bli den sista födelsedagen som jag firade hemma hos föräldrarna...

... för när jag fyllde 20 vaknade jag upp i en liten etta i Johanneberg. Alleldels ensam. Men då hade jag ett kalas att förbereda och desto mindre tid att koncentrera mig på detta faktum.

Och då var vi tillbaka i nutiden. 17 december 2007. Ensam var jag inte. Emma väckte mig lite hastigt och sa grattis. Hon skulle iväg till läkaren. Jag låg kvar och drog mig för att sedan gå upp och tvätta. Halleluja moment. Tvätta på sin födelsedag. Hur tänkte jag? Vid 15 ska jag träna med Marie. Det borde man heller inte göra på sin födelsedag. Kanske lever jag lite "in the past", men borde man inte pysslas om hela dagen och bara må som en prinsessa?

Ikväll kommer i varje fall Jonathan, Pappa och Mona och kanske Emma då (som bor här nu) för att käka middag och ge mig presenter. Äntligen börjar väl då min födelsedag. För en födelsedag utan presenter är väl ingen födelsedag...?

Har ni hört!

I helgen hade jag kalas och det gick bra. Jag fick massa fina paket med ännu finare innehåll. Mina gäster åt upp så gott som all mat och drack upp två baginboxes samt en hel del mer. Med andra ord - alla nöjda och glada.

Den som var allra mest nöjd var nog födelsedagsbarnet själv som för att bryta traditionen faktiskt van på alla tre trisslotterna som hon fick tillasammans med några sedlar och blev därmed ytterligare 125 kronor rikare! Det är så otroligt att jag fortfarande inte riktigt förstår det...

Följande dag när vi, halvtomhalvt baknyktra, flydde lägenheten luktade det emellertid apa i korridoren. Emmas utlåtande var ungefär; "det luktar gammal fisk". Mitt; "det luktar gammal fisk i kombination med eau de colonge". Hur som helst: det var ingen frisk doft som stötte emot oss då vi öppnade ytterdörren.

Då denna doft inte ha försvunnit under de gångna dagarna, trots att städaren varit där under måndagen, börjar jag ana ugglor i mossen. Lukten har dessutom övergått i någon form av rutten köttfärsodör. Vilket ökar ugglorna en gnutta. Vad är det egentligen som luktar, och varför slutar det inte?!

Jag ska inte dra min teori här. Lite får ni faktiskt läsa mellan raderna!

Hur som helst sitter jag nu hemma hos min pojkvän medan han är och boxas...(?!) Ja det är faktiskt sant. När han kommer hem ska vi äta thaisoppa och mackor.

Jjjjajdå!

Helt jäkla plötsligt är det änna torsdag kväll -danföre dan före veckans stora happening. Mitt släktkalas och tillika uppvisande av nya (ja, åtmindstone för släkten nya) lyan. Öh - hur var det sist nu igen? Ja men just det ja, ett pekkaspeckat schema som jag, blundande inför mammas råd om hur lång tid allt tar, fick stressa mig igenom.

Så ska det inte bli denna gång. Jag ska ha gott om tid på mig och vara färdig innan gästerna kommer. Med allt, sist var det väl något som fanns kvar att göra tror jag bestämt. Nu är så inköpslistan färdig och...... visserligen inte så mycket mer men jag har trots allt morgondagen och lördagen fram till 16 på mig att fixa. Äh, det löser sig!

Ja, och annars då? Händer inte så mycket. Det mest spännande just nu är förmodligen intrigerna i "days of our lives" som jag av någon bisarr anledning råkar följa. Slaviskt. Sjukt nog är vi hela TRE UTTALADE personer av sju på mitt jobb som gör det. Är inte det lite märkligt? Historiens mest patetiska serie har hela tre (när det gäller mig ofrivilligt) inbitna tittare. Som tragiskt nog kan räkna upp alla huvudrollsinnehavare samt deras släktband etcetra etcetra. Gud, varför biktar jag mig om det här?! Här?!

Tänkte börja en liten tragisk bloggserie, nämligen irriterandesakersomkundergörserien av den enkla anledningen att det faktiskt är något som jag lägger mycker av min energi på. (Ja, det är så när man arbetar med något man finner ganska meningslöst och samtidigt har mycket energi att fördela). Hur som helst, den som inte vill läsa kan stanna här, men nu kommer avsnitt nummer 1:

1. Kategori: Betalning

En jätteirriterande sak som folk gör är när de ska betala med en massa mynt, och när jag snällt sträcker fram min hand för att det ska lägga dem där lägger de alla fyrtio mynt demonstrativt på disken istället. Vad händer då? Och varför är detta irriternade? Jo, jag gå nu plocka upp alla mynt, ett och ett, vilket tar tid (jobbigt och frustrerande när det är kö) och ger mig extra smuts under naglarna. Dessutom skitar man ner disken rejält. Dumt.

Äh, vi kör en till vettja!

2. Kategori: Lotter

Irriterande är det också när kunder bara slänger fram en skrapad trisslott, utan att säga hej eller var sjutton de vill ha i utbyte för lotten! Ska jag bara anta att de vill ha nya lotter, eller vad tror de? 15-20 % vill ju trots allt ha pengar. Mycket bättre för alla om man bara säger: "Hej! Jag skulle vilja ha två nya för den här."

Ps. Om någon av er är supersugen på att skriva en kommentar likt "Men gud vad bitter och tragisk du är som irriterar dig på sånt där tjafs", gör det då. Men förmodligen har du då heller aldrig haft ett liknande jobb, träffat så mycket enfaldigt folk och samtidigt bara längtat efter att få plugga och göra något vettigt av din tid här på jorden... Ds.

Catilicious!

Drygt två veckor efter visiten hos hans familj, och därmed vårt första möte, anlände Morris i fredags till mamma i Kungsbacka. För mig innebar detta dock, på grund av jobb, ytterligare två eller tre dagars spänd förväntan inför att äntligen få träffa varandra igen.

Och igår fick det ske.

Nyligen instigen i farstun hos min mor fick jag se ett mycket litet ansikte, på en mycket liten randig kropp, med tillhörande stora nyfikna ögon och lystrande öron, titta fram runt hörnet från toaletten. Morris - som jag mindes honom, fast lite större och sötare. Och utan tvekan busigare.

Så från igår eftermiddag kring 16 och fram tills imorse då jag åkte tillbaka till stan fick han i princip min odelade uppmärksamhet och engagemang. Hade helt glömt av hur otroligt kul det är med en kattunge i familjen! Sanna mina ord - det var full action från första stund, med pyttesmå avbrott för en välbehövd tupplur i mammas säng.

Morris är heltokig! Han kan jaga en öronpropp i en kvart, för att sedan däcka av fem minuter, för att sedan vakna med ett ryck och galoppera iväg till köket och jaga någons tår och sedan hittar hanh något annat att jaga i en kvart! Helt underbar. Försökte dock få honom att sova tillsammans med mig, men det var inte utan problem då han tog mina fötter för möss under täcket...

Nu - tillbaka till verkligheten i mitt lilla hem. Ska väl ner till förrådet innan Jonathan kommer hit och hämta upp min blygsamma lilla julpyntslåda. Har inget större intresse när der gäller tomtar hängande i gardiner och röda dukar med matchande tygservietter. Nix pix. Men en adventsljusstake måste man väl ha... och en stjärna i fönstret kanske. Får se!

Förresten, såg Fares Fares vid domkyrkan igår. Han kom med tre andra män från Friskies lokaler. Dock utan gymbag...