Trist

Så har man gått och blivit 21.

En enkel logik. För varje år blir man ett år äldre och det blir lite tråkigare varje gång att fylla år. Tio år var nog det roligaste att fylla. Man var fortfarande barn, och då är ju allt som är kul multiplicerat med 2 och hur kul är det inte då att för första gången fylla jämt? Kom ihåg at jag bland annat fick min första absolute dance- skiva med bland annat backstreet boys som jag för tillfället tillbad.

Sen var det 15 som var nästa milstolpe. Då blev man byxmyndig som verkade rätt kul att vara, man fick köra moppe och hyra film alldeles själv. Wow.

16 var också lite kul. Då fick jag mitt första maestrokort som jag kunde nyttja på HM och JC. Det var kul!

17 var inte särskilt kul, men ett år närmre 18. Som man längtade tills man skulle fylla 18...

...och när man fyllde 18 var det inte så mycket mer med det. En rejäl utgång och sen var man trött på krogen. Ok, jag hade väl kanske besökt Honey några gånger innan jag fyllde 18, så för mig och andra gick det väl lite snabbare att tröttna... Men körkortet! DET kommer jag alrig tröttna på. Dagen jag fick gå hem med det, hysteriskt leende, var en av de bästa i mitt liv. Att rösta var kanske inte lika upphetsande. Men man fick en liten känsla av makt (om än en liten).

19 - fulltändigt meningslös. Javisst, ett år närmre 20, men vid det här laget hade jag slutat längte efter mina födelsedagar. Detta skulle dock bli den sista födelsedagen som jag firade hemma hos föräldrarna...

... för när jag fyllde 20 vaknade jag upp i en liten etta i Johanneberg. Alleldels ensam. Men då hade jag ett kalas att förbereda och desto mindre tid att koncentrera mig på detta faktum.

Och då var vi tillbaka i nutiden. 17 december 2007. Ensam var jag inte. Emma väckte mig lite hastigt och sa grattis. Hon skulle iväg till läkaren. Jag låg kvar och drog mig för att sedan gå upp och tvätta. Halleluja moment. Tvätta på sin födelsedag. Hur tänkte jag? Vid 15 ska jag träna med Marie. Det borde man heller inte göra på sin födelsedag. Kanske lever jag lite "in the past", men borde man inte pysslas om hela dagen och bara må som en prinsessa?

Ikväll kommer i varje fall Jonathan, Pappa och Mona och kanske Emma då (som bor här nu) för att käka middag och ge mig presenter. Äntligen börjar väl då min födelsedag. För en födelsedag utan presenter är väl ingen födelsedag...?