Har snart tittat igenom första säsongen av denna gudagåva i serieform. "Påväg mot ett beroende" skulle jag säga om jag fick göra en snabbanalys av mig själv.
Har sett serien vid spridda tillfällen och skrattat, det har jag verkligen gjort, men utan sin helhet har jag faktiskt inte riktigt kunnat greppa den fascinerande lilla kärna som serien står för. Den har sannerligen alles som en riktigt underhållande serie kan ha. Humor, humor, lite (ytterst förenklade) intriger och en sjukt stor dos av både ytlig och underliggande ironi.
Ironi.
Jag älskat det ordet. Jag vet inte vem jag skulle vara utan ironin... Hur blev jag så ironisk? Ja, jag vet... vi är den ironiska generationen. Har inte alltför sällan hamnar i situationer som inte har varit helt självklara och lättflytande med både närstående och ganska nya bekantskaper just på grund av ironi. Och avsaknad av ett ironiskt standardläge hos motparten.
Men det köper jag. Klart att man som 20-talist inte riktigt händer mer när han eller hon ber en att hjälpa till med disken och man svara "jahemsktgärnavadroligt" med en liten suck. Gud vad menar människan egentligen? Tycker hon att det ska bli kul? Varför? Och varför suckar hon i så fall? Gaaah!!!
En annan sak är när en person i min ålder inte händer med i ironin. Då måste jag haja till lite. Jag menar, hallå, vad har du hållit hus liksom? Har ingen i din närhet någonsin givit dig en ironisk pik och sedan behövt förklara sig (och därmed invigt dig i ironins fantastiska värld)? Alternativen är få men två; 1. Antingen har du levt i en perfekt värld och ingen har någonsin ironiserat över något du gjort. Eller 2. Du har helt enkelt svalt all ironi med hull och hår utan att bett om en förklaring. Hmm. Nåt är det ju som är på tok! Eller är det bara jag som är en sån i en igloo insnöad nörd?!
Till saken hör förstås att jag faktiskt träffat såna här människor. Underbara människor. Men med vissa kommunikationssvårigheter...
Japp, nu var det dags för att sista ryck med Liza Marklund och hennes mordgåtor.
tisdag 22 januari 2008
söndag 20 januari 2008
Stress
Denna blogg innebär stress.
Tyvärr är det inte heller bara bloggen som jag kan sätta likhetstecken mellan när det gäller just stress. Detta kära lilla fenomen finns hela tiden hos mig som en frätande liten fläck och är förmodligen det som ligger bakom både trötthet, sömnlöshet, frossande i mat och illamående. Och förmodligen det jag kommer dö av. Trodde en gång i tiden att det förmodligen skulle vara cancer som fick mig att trilla av pinnen - hah! Tji kommer jag få.
Antingen kommer jag få högt blodtryck och dö i hjärtsjukdom. Eller så kommer jag stressa till jobbet och hamna under en vagn. Eller kanske äta så mycket fastfood att jag får åderförkalkningar och dör av det. Stess är skit.
Nåväl. Slut på domedagspläderingarna. Men ärligt talat. Stess är enligt mig baksidan på varje jäkla mynt. Vad jag är gör för trevligt så gör det mig förmodligen samtidigt stressad. Över att jag borde göra något annat (som i de fall jag sitter och läser en bok och egentligen har det riktigt lugnt och skönt), över att jag borde träffa fler vänner oftare (trots att jag viker mig dubbel för att få ihop luncher och filmkvällar) eller över att jag faktiskt måste ta det lugnt någon gång (som de gånger då min almenacka ser ut som Röda Stens grafittivägg). Md andra ord. Varje gång jag gör något trevligt eller slappar så är jag hela tiden stressad över att jag borde göra något annat. Vilket är både ironiskt och destruktivt.
När jag jobbar innebär det hela tiden en kamp mot tiden. Yes, bara 2,5 timmar kvar tills jag slutar - men nej! Då nu är dte ju bara två dagar kvar till min jobbarhelg börjar... Vad tiden går fort... KONSTIGT! Konstigt att tiden bara rusar iväg när det enda man tänke rpå är att dagen ska ta slut och man får gå hem. Ännu mer ironi. Och vad är då resultatet? Jo, en ihållande stress över att tiden går för fort och att jag inte hinner njuta och göra något under tiden. Men jag gör ju saker hela tiden! Och ändå hinner jag inte njuta? Va? Hur menar jag då...?! Blir helt tokig på mig själv.
Ja det är en riktig balansgång mellan stress och kvalitetstid. Tror man faktiskt får bestämma sig för att bara göra de saker som man verkligen känner för och skita i det som bara stressar en och tar energi. Känner man inte för att träffa den där kompisen, utan hellre ligger hemma och streckkollar Scrubs säsong 1 så gör det för sjutton!
Dessutom tror jag det är väldigt viktigt att planera in tid under rubriken "inte göra ett skit", för annars blir det väldigt lätt så att man träffar någon eller bokar in ett träningspass då man egentligen borde slappa och varva ner. För rätt vad det är så är man helt uppe i det och bonkar huvudet i väggen. Bokstavligen.
Så nu ska jag avsluta min otroligt härliga helg (innehållande restaurang- och vattenpipecafésbesök med lillebror,supermysigt dygn tillsammans med min underbara pojkvän, promenad i klippan/röda sten samt ensamfik med bok på nya waynes coffee runt hörnet) med lite strecktittande på Scrubs säsong 1. Ses!
Tyvärr är det inte heller bara bloggen som jag kan sätta likhetstecken mellan när det gäller just stress. Detta kära lilla fenomen finns hela tiden hos mig som en frätande liten fläck och är förmodligen det som ligger bakom både trötthet, sömnlöshet, frossande i mat och illamående. Och förmodligen det jag kommer dö av. Trodde en gång i tiden att det förmodligen skulle vara cancer som fick mig att trilla av pinnen - hah! Tji kommer jag få.
Antingen kommer jag få högt blodtryck och dö i hjärtsjukdom. Eller så kommer jag stressa till jobbet och hamna under en vagn. Eller kanske äta så mycket fastfood att jag får åderförkalkningar och dör av det. Stess är skit.
Nåväl. Slut på domedagspläderingarna. Men ärligt talat. Stess är enligt mig baksidan på varje jäkla mynt. Vad jag är gör för trevligt så gör det mig förmodligen samtidigt stressad. Över att jag borde göra något annat (som i de fall jag sitter och läser en bok och egentligen har det riktigt lugnt och skönt), över att jag borde träffa fler vänner oftare (trots att jag viker mig dubbel för att få ihop luncher och filmkvällar) eller över att jag faktiskt måste ta det lugnt någon gång (som de gånger då min almenacka ser ut som Röda Stens grafittivägg). Md andra ord. Varje gång jag gör något trevligt eller slappar så är jag hela tiden stressad över att jag borde göra något annat. Vilket är både ironiskt och destruktivt.
När jag jobbar innebär det hela tiden en kamp mot tiden. Yes, bara 2,5 timmar kvar tills jag slutar - men nej! Då nu är dte ju bara två dagar kvar till min jobbarhelg börjar... Vad tiden går fort... KONSTIGT! Konstigt att tiden bara rusar iväg när det enda man tänke rpå är att dagen ska ta slut och man får gå hem. Ännu mer ironi. Och vad är då resultatet? Jo, en ihållande stress över att tiden går för fort och att jag inte hinner njuta och göra något under tiden. Men jag gör ju saker hela tiden! Och ändå hinner jag inte njuta? Va? Hur menar jag då...?! Blir helt tokig på mig själv.
Ja det är en riktig balansgång mellan stress och kvalitetstid. Tror man faktiskt får bestämma sig för att bara göra de saker som man verkligen känner för och skita i det som bara stressar en och tar energi. Känner man inte för att träffa den där kompisen, utan hellre ligger hemma och streckkollar Scrubs säsong 1 så gör det för sjutton!
Dessutom tror jag det är väldigt viktigt att planera in tid under rubriken "inte göra ett skit", för annars blir det väldigt lätt så att man träffar någon eller bokar in ett träningspass då man egentligen borde slappa och varva ner. För rätt vad det är så är man helt uppe i det och bonkar huvudet i väggen. Bokstavligen.
Så nu ska jag avsluta min otroligt härliga helg (innehållande restaurang- och vattenpipecafésbesök med lillebror,supermysigt dygn tillsammans med min underbara pojkvän, promenad i klippan/röda sten samt ensamfik med bok på nya waynes coffee runt hörnet) med lite strecktittande på Scrubs säsong 1. Ses!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
