Scrubs

Har snart tittat igenom första säsongen av denna gudagåva i serieform. "Påväg mot ett beroende" skulle jag säga om jag fick göra en snabbanalys av mig själv.

Har sett serien vid spridda tillfällen och skrattat, det har jag verkligen gjort, men utan sin helhet har jag faktiskt inte riktigt kunnat greppa den fascinerande lilla kärna som serien står för. Den har sannerligen alles som en riktigt underhållande serie kan ha. Humor, humor, lite (ytterst förenklade) intriger och en sjukt stor dos av både ytlig och underliggande ironi.

Ironi.

Jag älskat det ordet. Jag vet inte vem jag skulle vara utan ironin... Hur blev jag så ironisk? Ja, jag vet... vi är den ironiska generationen. Har inte alltför sällan hamnar i situationer som inte har varit helt självklara och lättflytande med både närstående och ganska nya bekantskaper just på grund av ironi. Och avsaknad av ett ironiskt standardläge hos motparten.

Men det köper jag. Klart att man som 20-talist inte riktigt händer mer när han eller hon ber en att hjälpa till med disken och man svara "jahemsktgärnavadroligt" med en liten suck. Gud vad menar människan egentligen? Tycker hon att det ska bli kul? Varför? Och varför suckar hon i så fall? Gaaah!!!

En annan sak är när en person i min ålder inte händer med i ironin. Då måste jag haja till lite. Jag menar, hallå, vad har du hållit hus liksom? Har ingen i din närhet någonsin givit dig en ironisk pik och sedan behövt förklara sig (och därmed invigt dig i ironins fantastiska värld)? Alternativen är få men två; 1. Antingen har du levt i en perfekt värld och ingen har någonsin ironiserat över något du gjort. Eller 2. Du har helt enkelt svalt all ironi med hull och hår utan att bett om en förklaring. Hmm. Nåt är det ju som är på tok! Eller är det bara jag som är en sån i en igloo insnöad nörd?!

Till saken hör förstås att jag faktiskt träffat såna här människor. Underbara människor. Men med vissa kommunikationssvårigheter...

Japp, nu var det dags för att sista ryck med Liza Marklund och hennes mordgåtor.